2 november 2025 – Vi drar!

Idag var dagen inne. Efter alla månader av förberedelser, packning, släppa taget och organisering – idag lämnade vi Romanshorn på riktigt.

Tidigt på söndagsmorgonen kom våra kollegor förbi, tillsammans med vänner och nära och kära som hade varit med oss under åren. Det var ett tyst men innerligt avsked. Inget stort ståhej, inga högljudda "Nu kör vi!" Bara genuina kramar, tårar, några sista råd och den där varma känslan av att få stöd.

Vi stod där – framför skåpbilen, framför "Bäri", vårt nya hem på hjul. Milo och Mooi kände att något var annorlunda. De gick nervöst fram och tillbaka, viftade på svansen och tittade omväxlande på oss och ut i fjärran. Rita var tyst. Det var jag också. Det var ett av de där ögonblicken då ord skulle bli för mycket.

Jag klev in klockan 11. Vred om nyckeln. Motorn startade. Jag tittade i backspegeln. En sista titt på verkstaden, på huset som inte längre var mitt hem. Sedan blinkade jag vänster och svängde av från industrivägen. Längs hela sjön, mot motorvägen.

Himlen var grå, luften klar. Romanshorn krympte mindre och mindre i backspegeln. Vägen sträckte ut sig framför oss – tom, lovande. Destination: Frankrike. Vi var inte riktigt säkra på exakt var. Men det var aldrig poängen.

Det kändes som ögonblicket när man äntligen andas ut efter ett långt andetag. En gnutta lättnad, en gnutta melankoli. Vi hade sett fram emot den här dagen så mycket – och samtidigt visste jag att det skulle göra ont.

Men det är just det som gör honom verklig.

Vi ger oss av. Med allt vi är, och allt som kommer i vår väg.

– Matthias