All Posts

Natten skakade skåpbilen som om Danmark inte ville släppa oss. Vindbyar, lite sömn, och ändå denna utsikt från fönstret direkt över färjorna. En verkligt idyllisk plats. Utan stormen hade det förmodligen varit dödstyst. Vårt humör förblev ändå högt. Vi var lika exalterade över Sverige som små barn. Kanske för att detta var vår fjärde resa hit på bara ett och ett halvt år. Det här landet har fängslat oss. Vi har redan sett många hörn, från söder genom mellersta Sverige hela vä

Ja, vecka 15 var en utmaning. Kylan är en sak. Men när solen inte visar sig på flera dagar i sträck, tar den verkligen ut sin rätt. Det var precis vad jag märkte mitt i veckan. Jag var slö, hade knappt någon energi och mådde väldigt dåligt. Det bästa botemedlet mot det var… eld. Inget skämt. Vi parkerade på en vacker plats vid en marina och fick använda grillstugan där. Vi tillbringade två kvällar där, och de två kvällarna hjälpte oss mer än någon vilodag i skåpbilen. Mer om

Efter mer än 90 dagar på resande fot har något hänt som vi inte hade förväntat oss från början: Vi har kommit in i en rutin. Och en bra sådan dessutom. Inte alls tråkigt. Ganska lugnt. Välsmord maskin. Rutinerna är en självklarhet. Kaffe, hundpromenad, strömmen kopplas in, packas igen – allt går automatiskt. Att tvätta tar plötsligt inte längre tre timmar och orsakar frustration, utan bara en tvätt och en pratstund. Det begränsade utrymmet känns inte längre trångt. Snarare kä

90 dagar på resande fot. Halvvägs? Mycket möjligt. Och så kom den här veckan. Fyra länder på fem dagar. Låter hektiskt, men det kändes förvånansvärt smidigt. Du hittar den aktuella videon på YouTube! Vi började i England med en snabb avstickare till Stonehenge. Stort, imponerande, imponerande. Och ganska trångt. 28 euro i entréavgift per person. För stenar. Det kunde man göra. Vi valde det avslappnade tillvägagångssättet och stod helt enkelt vid det lilla staketet. En meter

Irland var ingen kärleksmatch för oss. Inte helt dåligt. Men det var inte heller vad vi letade efter. Vi reste till ön fulla av nyfikenhet och förväntan, i hopp om robust natur, varm gästfrihet och oförglömliga stunder i minibusslivet. Det vi fick var mest regn. Mycket regn. Och en magkänsla som började tidigt och stannade kvar hos oss. Dublin blev snabbt uteslutet för oss. Hundar i kollektivtrafiken var ett nej. Så vi fortsatte västerut i hopp om att Irland skulle göra sin m

Alldeles i början var Irland… svårt. Ibland är det så här, ibland inte. När vi kom fram till Nordirland kändes det omedelbart fel. Ingen tydlig anledning. Ingen specifik händelse. Bara den här tysta känslan i magen. Vi kommer inte att stanna här länge. Vi lämnade snabbt Nordirland bakom oss. På något sätt kändes allt bekant. Nästan som Storbritannien. Och ändå, inte riktigt. Svårt att sätta fingret på. Vi kom ändå till Belfast. Titanicmuseet var imponerande. Tyst, mäktigt och

Den här veckan var lugn. Och det kändes bra. Vi tillbringade mer tid med att stå stilla, rörde oss mindre och lät helt enkelt dagarna utvecklas. Efter de många intryck vi hade haft tidigare kändes det rätt. En tid var fortfarande inbokad: veterinären. Inte på grund av sjukdom, utan på grund av pappersarbete. Frimärken, påståenden, åsikter. Alla korrekta, men aldrig likadana. Denna osäkerhet följde oss hela veckan. Vi lyssnade, ställde frågor, fick allt förklarat för oss. Till

Skottland menade allvar. Inte bara lite vinter. En riktig vinter. Vi vaknade på morgonen och allt var vitt. Skåpbilen. Vägen. Landskapet. Den där typen av snö som dämpar ljud. Fortfarande. Tung. Ärligt talat. Precis vad vi gillar med det här landet. Mer eller mindre. Körningen saktade ner. Mer avsiktligt. Ingen stress. Ingen knuffning. Bara att låta det rulla. Vänstertrafik eller inte. När det snöar är alla lika försiktiga. Culloden var en speciell plats den här veckan. Inte

Vecka åtta tog oss tillbaka till historiens hjärta innan det slutligen lugnade ner sig. Vårt första stopp var Durham Cathedral i Durham . Katedralen tornar upp sig över staden och syns på långt håll. Många vet att scener från Harry Potter spelades in här. Jag är inget fan och har inte sett någon av filmerna. Ändå har den här platsen en kraftfull effekt. Den rena skalan, stenarbetet, ljuset. Man står där inne och blir automatiskt tystare. Durham i sig är lättöverskådligt,

Calais ligger bakom oss. Frankrike ligger bakom oss, England före. Den som vill resa till Storbritannien med hundar har inget annat val än att åka dit. Det första obligatoriska steget är behandling mot bandmask. Så, ett besök hos veterinären i Calais, precis innan färjan. Stämpel i passet, tiden är inne, saken avgjord. Lugn, ren, professionell. Efter det känns ditt sinne klart för vad som komma skall. Vi korsar med P&O Ferries. Pet Lounge gör hela skillnaden. Ingen stress, in

Sex veckor på resande fot. Svårt att tro. Och ändå, samtidigt, känns det som att vi är precis där vi ska vara. Vi började i Porto, en stad vi tycker om. Den här gången utan en stor plan. En sista kaffe, en kort promenad, en utsikt över Douro. Sedan var det klart: vidare. Inte av rastlöshet, utan för att resan kallade. Spanien ligger mittemellan. En lång bilresa, lite drama. Rastplatser, korta stopp, hundar ute, hundar inne. Milo och Mooi har sedan länge internaliserat rytmen.

Woche fünf war ein Mix aus Staub, Wind und Stadtenergie. Erst die Rally direkt vor unserem Platz, dann Sagres mit seinen Klippen und der Ruhe am Ende Europas. Danach Lissabon: Über die berühmte Brücke in die Stadt, dichter Verkehr, viel Leben, viel Licht – aber auch viele Leute, die einen ansprechen. Trotzdem schöne Tage, Glühwein bei 20 Grad und zwei zufriedene Hunde.

Hej, jag heter Milo. Han med de långa öronen. Sedan den 2 november 2025 har jag varit på en stor Europaturné med min lillasyster Mooi. Och helt ärligt: jag älskar det. Men vecka fyra... det var något helt annat. Vi började i Cádiz , en gammal hamnstad längst i södra Spanien med cirka 115 000 invånare. Massor av smala gator, massor av historia. För mig var det viktigaste sand mellan tårna och havet precis utanför parkeringen. Vi parkerade precis på stranden. För mig den perf

Vecka tre kändes som att den anlände. Som om en rytm sakta började ta fäste. Inget mer hopsprång varje dag, utan att ta varje dag som den kommer. Kaffe, utsikt över landskapet, en första promenad med hundarna. Det var precis så veckan började i Freila. En liten by ovanför Negratin-reservoaren. Lugnt, varmt, lite som en miniversion av Grand Canyon. Vi satt ute, åt frukost och gjorde några timmars kontorsarbete. Det är det som gör arbetet på vägarna roligt. Frühstück in Fraila

Det var bara en helg, men återigen väldigt lärorikt: Den här gången tog vår resa oss från Bodensjön längs landsvägar mot Göschenen – med ett stopp i Schwyz och andra småstäder. Vi undvek medvetet motorvägen och valde istället fler intryck. Mål: Tourne Mobil Schweiz-mötet . 3. Tourne Mobil Treffen Schweiz Och ja, det regnade. Men det var inte så illa – snarare tvärtom. Den här typen av "extrema situationer" är det perfekta testet för oss. Med två hundar ombord blir varje reg

Idag var dagen inne. Efter alla månader av förberedelser, packning, släppa taget och organisering – idag lämnade vi Romanshorn på riktigt. Tidigt på söndagsmorgonen kom våra kollegor förbi, tillsammans med vänner och nära och kära som hade varit med oss under åren. Det var ett tyst men innerligt avsked. Inget stort ståhej, inga högljudda "Nu kör vi!" Bara genuina kramar, tårar, några sista råd och den där varma känslan av att få stöd. Vi stod där – framför skåpbilen, framför

Den andra veckan känns redan mycket mer bekant. Vi har en rytm, inte längre fastlåsta på ett ställe, och verkar glida fram lättare genom Spanien. Landskapet förändras ständigt: apelsinlundar, berg, vidsträckta slätter. Och mitt i alltihop finns vi två, Milo och Mooi, och vår Bäri. En höjdpunkt var den hundvänliga campingplatsen i Ondara. En plats som inte bara tolererar hundar, utan tar dem på allvar. Stora områden där hundar kan lösas, agilitybanor, gott om plats att springa

Andra veckan i Sverige. Vårt skåpbilslivstest är igång – och vi åker norrut. Sveg ser bekant ut – inte konstigt, vi var där för sex...

Den första morgonen i Sverige kändes på något sätt speciell. Kanske var det luften. Kanske var det det faktum att efter dagar av...

Fredag 25 juli. Vi skulle egentligen inte åka förrän på lördag. Egentligen. Men på något sätt längtade vi efter att komma iväg. Reslusten...