Vecka 3 – Freila, solsken och en satellitnavigator med humor

Vecka tre kändes som att den anlände. Som om en rytm sakta började ta fäste. Inget mer hopsprång varje dag, utan att ta varje dag som den kommer. Kaffe, utsikt över landskapet, en första promenad med hundarna. Det var precis så veckan började i Freila. En liten by ovanför Negratin-reservoaren. Lugnt, varmt, lite som en miniversion av Grand Canyon. Vi satt ute, åt frukost och gjorde några timmars kontorsarbete. Det är det som gör arbetet på vägarna roligt.

Frühstück in Fraila

Sjön låg stilla nedanför oss, solen stod lågt och färgerna blev vackrare för varje kväll. Jag ställde upp timelapse-kameran, kameran tickade iväg och Mooi lade sig bredvid den som en liten vakthund. Milo, som alltid, nosade på allt som luktade äventyr. Och här gör nästan överallt det.

Efter några avkopplande dagar fortsatte vi söderut. GPS:en föreslog att vi skulle ta en smal genväg. Visst, vi hade litat på den tillräckligt ofta. Så vi svängde av. Vägen blev smalare och smalare. Ingenting till vänster, bilar till höger. GPS:en meddelade glatt: "Sväng höger om 200 meter." Till höger fanns... ingenting. Inte ens en getstig. Jag lovar, den skickade oss nästan ner för en trappa. Vi vände, hittade en vanlig stig och skrattade gott. Sensmoralen: GPS:en har inte alltid rätt. Och vår husbil, Bäri, är uppenbarligen inte byggd för smala gränder.

Enge Gasse. Passt das?

Veckans resmål: Torremolinos. En rekommendation från Daniela. Vi skulle aldrig ha övervägt platsen annars. Massor av strand, massor av sol, massor av människor. Men på något sätt fungerade det. Vi gick med hundarna längs vattnet, åt lite mat och njöt av den typiska, varma kustbrisen. Torremolinos har en lätt och bekymmerslös känsla. Ren semesterlycka.

Och sedan kom höjdpunkten: Gibraltar. Redan namnet frammanar en blandning av rock, historia och en touch av kaos. Infarten leder över en riktig landningsbana. Bommarna fälls ner, trafiken stannar – och sedan taxar ett flygplan förbi. Efter det kör bilar och husbilar över igen som om det vore världens mest normala väg. Hundarna tyckte att ljuden var fascinerande; vi tyckte det var helt enkelt surrealistiskt och roligt.

Gibraltar i sig är livligt. Smala gator, ett annat språk, en annan energi. Vi tittade oss omkring, gick lite, men kände snabbt: vi ville ut i det fria igen. Den här känslan av fram och tillbaka är typisk för resan. Man upplever mycket, men någon gång dras man tillbaka till lugnet och tystnaden. Men, Gibraltar – fantastiskt!

Och så fortsatte vår tredje vecka: filma solnedgångar, se nya platser, åka vidare, anlända, åka vidare igen. Det är just den här blandningen som gör den så speciell. Vi känner sakta men säkert hur vi glider in i resläge. Att inte planera allt, att inte veta allt, utan bara se vad som kommer.

Och en sak är klar: om GPS-systemet föreslår en annan "genväg" kommer vi att stanna först. Och titta en gång till. För vår egen skull och vårt förstånd.