Från Bodensjön till Bullerbü – vår något annorlunda start mot Sverige

Fredag 25 juli. Vi skulle egentligen inte åka förrän på lördag. Egentligen. Men på något sätt längtade vi efter att komma iväg. Reslusten var starkare än vår plan. Så: packa skåpbilen, säkra hundarna, få igång kameran – nu kör vi!

Himlen var grå, regn en ständig följeslagare. A7 norrut? En enda parkeringsplats. Den som trodde att de kunde "komma iväg snabbt" en fredagseftermiddag har antingen ingen skåpbil eller så har vi gott humör. Vi har båda.

Vi kom ända fram till Würzburg – och även med världens bästa vilja var det allt vi klarade av. Trafikstockningar, omvägar, en snabb kisspaus för människor och hundar, och sedan hittade vi en relativt lugn plats att parkera för natten. Romantik? Inte mycket. Men hallå, vi var på vägarna!

Nästa dag gav vi oss av tidigt. Destination: Lübeck. Men trafiken tänkte: "Varför inte bara spela trafikstockning igen?" Så återigen: slösa tid, lyssna på poddar och titta genom våta fönster. Hundarna? Djupt avslappnade. Vi? Till slut också – det är ingen idé att hjälpa till.

Vi kom inte fram till Lübeck förrän klockan 18:30. Utmattade, genomblöta, men glada. För från och med nu blev det bättre.

På lördagen rullade vi över Fehmarnsundsbron – vind i håret, musik i öronen och utsikt över färjan till Danmark. En kort övernattning i Fehmarnsund vid hamnen med utsikt över bron – fantastiskt! Sedan på söndagen avfärd till färjehamnen. Tack vare FlexTicket var det ingen stress, ingen väntan. Sedan i Rödby, första ögonblicket: ljuset var annorlunda, atmosfären mer nordisk, luften saltare. Vi tog ett djupt andetag. Våra själar visste: Nu börjar resan på riktigt.

Danmark var kort men vänligt. Och sedan: Sverige. Vår tredje resa dit – och återigen fick jag gåshud när jag korsade gränsen. Den här gången inga kontroller, inga formaliteter – bara igenom. Och plötsligt var där det där ljuset som bara Sverige kan frambringa.

Sjöar. Skogar. Vidsträckta vidder. Kanelbullar.

Vi undvek motorvägar och föredrog att köra långsamt genom småstäder, förbi röda trähus, kor och tysta skogar. Kontrasten mot vår start i Tyskland kunde inte ha varit större.

Naturen belönade oss för allt. För regnet. För trafikstockningarna. För att vi gav oss av på impuls. Vi stod vid sjön, drack kaffe, solen kom fram – och för första gången kändes det som att vi verkligen hade kommit fram.

Slutsats:

Ibland är vägen till lycka full av byggarbetsplatser, men i slutändan väntar Bullerbü. Och om inte, så finns det åtminstone en bra plats med sjöutsikt.