Vecka 6 - Porto, Santiago och många kilometer däremellan.

Sex veckor på resande fot. Svårt att tro. Och ändå, samtidigt, känns det som att vi är precis där vi ska vara.

Vi började i Porto, en stad vi tycker om. Den här gången utan en stor plan. En sista kaffe, en kort promenad, en utsikt över Douro. Sedan var det klart: vidare. Inte av rastlöshet, utan för att resan kallade.

Spanien ligger mittemellan. En lång bilresa, lite drama. Rastplatser, korta stopp, hundar ute, hundar inne. Milo och Mooi har sedan länge internaliserat rytmen. Skåpbilen rullar fram, sinnena lugnar ner sig.

Ett stopp var viktigt för oss: Santiago de Compostela. Vi kom hit till fots 2019. Trötta, stolta, tomma och ändå mätta. Nu kör vi in i staden i skåpbilen. Ett annat perspektiv. Samma respekt.

Vi stannar kort upp framför katedralen. Minnen dyker upp spontant. Anländer då. Går vidare nu. Ingen längre paus. Inget patos. Vissa platser är som mest kraftfulla när de talar tyst.

Sedan bar det av på vägarna igen. Norrut. Frankrike mötte oss med ordning, regler och en massa vägtullar. En del av dem plågsamma. 64 euro för en sträcka. Och det var bara en del av det. Man stannar upp en stund. Kör vidare. Frihet har ibland ett pris.

Den här veckan definierades inte av höjdpunkter. Den definierades av själva resan. Av att inte veta var man skulle hamna på kvällen. Av små beslut. Kaffe nu eller senare. Vänster eller höger.

Kvällarna i skåpbilen blir tysta. Värmaren på. Lamporna dämpas. Hundarna kurar ihop sig. Den ena lagar mat, den andra tittar ut genom fönstret. Samtalen blir mer sällan frekventa, men ärligare. Man inser hur lite man behöver när ens sinne är klart.

Vecka 6 var lugn. Ärlig. Viktig.

Nu ligger England framför oss. Nya regler. Nya vägar.

Vi fortsätter vår väg.