Sverige. Vecka ett. Ingen elektricitet, ingen plan – men vi tände en eld.

Den första morgonen i Sverige kändes på något sätt speciell. Kanske var det luften. Kanske var det det faktum att efter dagar av trafikstockningar, färjor och den stora frågan "Vart egentligen är vi på väg nu?" var vi äntligen på rätt plats. Vår skåpbil stod parkerad bakom Old Western Store nära Annelöv. En udda plats, mellan cowboydekor och björkskog – för oss, den första riktiga "Vi är verkligen här"-känslan.

Old Western Store, Annelöv

Så: eldstaden framme, korv på. Inte för att det var planerat så, utan för att det var det enklaste att göra. Och för att vi sakta ville växa in i det. Ut i naturen. Tillvaron utan eluttag eller planer. Första kvällen: lågor, doften av grill, två avslappnade hundar – och vi mitt i alltihop, någonstans mellan äventyrsanda och trötthet. En bra början.

Nästa dag fortsatte vi mot Lidhult. Rutten? Skog, skog, sjö, älgvarningsskylt, skog. Och plötsligt: en campingplats precis vid vattnet, omgiven av natur, som reserverad för oss. En offentlig eldstad precis vid stranden – vi kunde inte ha valt en bättre plats. Ved var redo, och vi tände elden med snöre, flinta och lite lägereldsstolthet. Ingen överlevnadskitsch, bara en bra känsla. Hundarna var ständigt blöta av sjön, vi var glada med tanke på utsikten över vattnet – och Rita flinade brett medan hon lagade middag över den öppna elden. Ingen elektricitet, ingen stress, inga krusiduller.

Lidhult, Hängeviken

I Mullsjö, nästa test: vår utomhusdusch. Inte solcellsdriven, men funktionell. Och framför allt: öppen, mitt i naturen. Inga grannar, inget campinglivsjäkt, bara vi, skogen och vattnet. Rita duschade först – med utsikt över grönskan, schampo i håret, vinden mot huden. Jag stod beskyddande bredvid henne ifall en svensk vandrare skulle komma hoppande ut ur skogen. Självklart kom ingen. Bara tystnad. Och känslan: Så här känns det med riktigt friluftsliv.

Veckan gick som i snabbspolning, men samtidigt väldigt långsamt. Vi vaknade med solen och sov med den sista glöden av glöden. Frukost med sjöutsikt. Kaffe utomhus. Matlagning över elden, en och annan lätt dusch, sedan ytterligare ett ljusspel mellan träden. Våra hundar, Mooi och Milo, utforskade varje vrå som om de alltid hade funnits där. Vi utforskade med dem – bara lite långsammare.

Vad missade vi? Ärligt talat, ingenting. Visst, internet var på och av – som ett svenskt "kanske imorgon"-löfte. Netflix fungerade ibland på iPaden, men den riktiga programmeringen var på utomhus. Vår dusch – oavsett om den var inomhus med duschmunstycke eller utomhus med utsikt – var inte lyxig, men den räckte. Vi var rena, mätta och nöjda. Och det är det som räknas.

Den här första veckan var ingen generalrepetition. Det var introduktionen. Början på vad som väntade oss. Ingen elektricitet? Inga problem. Ingen plan? Desto bättre. Vi hade ved, eld, hundar, kaffe – och varandra. Det var allt vi behövde.