Vecka 11 - Irland. Sett, känt – och fortfarande på väg.

Matthias Fröhlich
18 jan.
2 min läsning

Alldeles i början var Irland… svårt.

Ibland är det så här, ibland inte. När vi kom fram till Nordirland kändes det omedelbart fel. Ingen tydlig anledning. Ingen specifik händelse. Bara den här tysta känslan i magen. Vi kommer inte att stanna här länge.

Vi lämnade snabbt Nordirland bakom oss. På något sätt kändes allt bekant. Nästan som Storbritannien. Och ändå, inte riktigt. Svårt att sätta fingret på. Vi kom ändå till Belfast. Titanicmuseet var imponerande. Tyst, mäktigt och välgjort. Definitivt värt ett besök.

Sedan styrde vi mot Dublin. Nu var det äntligen dags att ge sig av. Det riktiga Irland. Vi parkerade skåpbilen på en parkeringsplats bakom en pub. Musik, samtal, några öl. En bra kväll . Nästa morgon, huvudvärk. Och nej, inte av ölen.

Dublin gjorde det svårt för oss. Hundar i kollektivtrafiken? Glöm det. För oss innebar det att vi fick tänka om. Så vi fortsatte. Västerut. Galway.

Och den känslan återvände. På något sätt passar Irland helt enkelt inte oss riktigt. Vi hittade vackra platser, ingen tvekan om det. Men det kändes sällan riktigt skåpbils- och hundvänligt. Mycket verkar strikt, inte särskilt spontant, inte särskilt avslappnat.

Galway var annorlunda. Det var hit vi kom fram.

En liten stad. Hanterbar. Inte högljudd. Inte orörd. Lite krokig. Precis lagom. Gatumusik. Pubar med historier. Atlanten aldrig långt borta. Här kände vi oss hemma. Verkligen hemma för första gången.

Nästa dag, Cliffs of Moher. Ja, turistigt. Väldigt turistigt, faktiskt. Och ändå: WOW!

Dessa klippor är inte en utsikt. De är ett uttalande. Sten. Vind. Djup. Nedanför, Atlanten, högljudd och kompromisslös. Du står där och inser hur liten du är. Och det känns bra.